Det är alltid svårt att göra en rättvis presentation av sig själv, som ger en någorlunda sanningsenlig bild av vem man är, men jag ska göra ett försök.
Frida Spång heter jag och kommer från början från Norrlandet, rättare sagt Umeå. Jag kommer från en familj med en pappa som har sandkorn från världens alla hörn i sina fickor och en mamma som växt upp direkt ur grönsakslandet i en liten by utanför Umeå, två syskon som verkar delat mitt intresse för att uttrycka sig, men i deras fall med kläder och gitarr och pensel, och en del djur. Jag började som 9-åring med att gneta små melodier på fiolen och har sen dess makligt flyttat mig från det ena uttrycksmedlet till det andra tills jag landade där jag är i dag. Jag har med andra ord sysslat och pysslat med allt möjligt som rör teater och musik sen 14 år tillbaka och nu har jag funnit mig själv med fötterna nedstoppade i allt för många grytor, därav denna sida med det enda gemensamma att det är en samlingspunkt för alla projekt jag är delaktig i just nu. Jag är just nu främst intresserad av att experimentera med kombinationer av musik, teater, dans mm. och skriver / gör mycket politisk, feministisk, samhällsstympande.. eller kalla det vad du vill, för att beröra och uppröra, och förhoppningsvis få några skratt. Jag har också sen länge varit väldigt intresserad av samhällsfrågor som feminism, klass- och statuskillnader och vad det i grund och botten är, som gör att vi handlar som vi gör. I teater och film har det handlat mycket om kvinnans roll och jag skriver mycket för att belysa tankar och problem som jag saknar på scen. Jag vill variera den kvinnliga rollen och skapa fler rollmöjligheter, som inte bara handlar om ”kvinnan som offer” (den martyriske madonnan) eller ”kvinnan som åtråvärd skönhet” (den livsknarkande horan), snarare ”kvinnan som människa med otaliga nyanser, tankar och personligheter”. Jag har till exempel alltför sällan sett gestaltade, varken på scen eller i film, den kvinnliga ”nörden”, det kvinnliga, sällskapsskygga ”geniet”, eller den kvinnliga ”transvestiten”, och ändå finns de. Jag tycker om att tänka att når tankarna och känslorna in i kroppen på så lite som en människa har det funkat, sen är medel, genre, stil, form och allt annat man kan tänka sig att använda för att dela upp och arkivera konst med, mindre viktigt. Sen är det även betydelsefullt för mig att berätta om människor som jag verkligen ser dem, inte förskönande, tillgjorda eller censurerade och framför allt inte utselekterade, och sånt kan göra ont. Sist men inte minst är en av de viktigaste delarna i allt jag gör (och ser) humorn. För mig är humorn det starkaste och mest kommunikativa språket och kryddan i allt, det som gör saker levande och tillgängligt, oavsett om den är becksvart eller babyblå. ”Le och livet ler mot dig!”, som det heter. Det finns säkert otaligt mycket mer man skulle kunna skriva, men jag tänker nöja mig så länge och hoppas det övriga kan tala för sig självt.