Det är inte teater och det är heller inte läsandet ur en sagobok. Berättande är konsten att med ord och kropp (ibland ljud och musik) kunna berätta en historia och att bygga en hel värld i huvudet på sin lyssnare. Ibland är det bloddrypande grekiska mytepos som får nytt liv, ibland är det gamla folksagor om sådant vi inte kan förstå, ibland är det historier från livet, om sorg och krig och ibland är det en enkel, rolig historia. Har man ännu inte sett en riktigt välgjord berättarföreställning, gör det och döm sedan om sagor bara är till för småbarn.

Varför berättande? Jo, därför att berättande är den äldsta, mest välprövade teaterformen vi har. Det finns något speciellt i det enkla, nakna sättet att gestalta en saga, som gör att fantasin kan leva fritt i orden och musiken, utan scenografi och rekvisita som begränsar den. Dessutom finns i berättandet en kontakt med publiken som jag sällan upplevt i andra teaterformer. Jag tror väldigt starkt på det levande berättandet, det som låter oss tro att sagorna finns runt omkring oss och inte bara i fiktionen.